IFMA Krönika

Jag sitter bredvid min son som är uppkopplad med massa slangar mot monitorer med diverse kurvor som jag nitiskt stirrar på för att säkerställa att han andas då jag inte längre litar på min egen förmåga att avgöra det med blotta ögat eftersom jag inte sovit på flera dygn. Då knackar det tyst, knappt hörbart, på dörren och en kort kvinna med gråsprängt hår i övre 50-årsåldern öppnar försiktigt dörren på glänt. Hon har en tröja med loggan av en välkänd FM-aktör på bröstet och tittar på mig och inväntar en kort nick som godkännande för att få en äntra rummet. Jag är för trött för att orka le i samband med mitt medgivande men jag känner att hon inte tar illa upp. Hon tittar på mig med ett varmt leende och jag ser i hennes ögon att hon känner för mig som kvinna och som mamma.

Tyst utför hon sitt arbete med för att inte väcka min sambo som sover i sängen bredvid eftersom vi turas om att försöka sova i skift för det inte spelar någon roll om det är natt eller dag eftersom dynens alla timmar smälter ihop i det sterila rummet på sjukhuset.

Kvinnan som precis kommit in i vårt rum utför alla moment med precision och med samma metodiska rörelser, precis som alla andra dagar, för eliminera alla möjliga bakterier som kan vara skadliga för min sköra son. För mig så står tiden stilla men jag vet att det inte gör det för henne. För i hennes verklighet så finns det ett sekundschema som någon med betydligt högre lön än henne har suttit på ett huvudkontor och räknat på vad hennes arbete per rum ska ta. De sekunderna har med största sannolikhet pressats till mininivåer eftersom regionen troligtvis har handlat upp tjänsten på pris.

En del i mitt jobb är att skapa attraktiva arbetsplatser och workplace experience, hur vi integrerar alla yrkesroller i upplevelsen och hur vi genom rätt affärsmodeller kan höja incitamentsnivåerna för att maximera output till vår kärnverksamhet. Jag vet att alla jobb behövs, även mitt, men i jämförelse med de som verkar inom det operationella inom Faclity management så lägger jag mig platt.

De riktiga hjältarna inom FM verkar i det tysta på alla de avdelningar på sjukhusen där bakterier kan få förödande konsekvenser och som metodiskt städas bort av medarbetare inom lokalvårdsyrket.

Tack till alla er som varje dag, året runt, fortsätter att leverera i komplexa miljöer bland människor som inte har förmåga att säga tack men som innerligt känner tacksamhet.

Sofie Hansson